Forskargruppen som vill utrota livmoderhalscancer

2021-09-24

Woman talking to a man in lab environment — Inger Gustavsson är projektledare i forskargruppen vid Uppsala universitet som tagit fram en ny träffsäker metod för att upptäcka HPV, den infektion som orsakar livmoderhalscancer. Foto: Mikael Wallerstedt.

Att utrota livmoderhalscancer, det är drivkraften bakom konceptet för självprovtagning som en forskargrupp vid Institutionen för immunologi, genetik och patologi utvecklat. Efter stora studier är konceptet HPVir redo att börja användas i större skala.

I 20 år har forskargruppen vid Institutionen för immunologi, genetik och patologi (IGP) jobbat med att ta fram HPVir, en kombination av ett självprovtagningskit och ett HPV-test. Testet ska upptäcka om en kvinna är smittad av HPV-viruset och därmed löper större risk att drabbas av livmoderhalscancer.

– Vi har jobbat med det här konceptet väldigt länge, så det har blivit ett stort antal studier genom åren för att säkerställa att det fungerar, säger Ulf Gyllensten, professor vid IGP som leder forskargruppen som tagit fram HPVir.

– Initialt gjorde vi studier i mindre skala. Där lät vi ett antal kvinnor dels ta provet själv vid besök hos en läkare och därefter gjordes en kompletterad assisterad provtagning av läkaren, berättar Inger Gustavsson, projektledare för forskargruppen.

Vid assisterad provtagning samlas celler från livmodertappen, vilka studeras i mikroskop alternativt testas för HPV-virus. Vid självprovtagning är det istället vaginalt sekret som testas och det är enbart HPV-viruset som man testar för. I de jämförande studierna tog också läkaren ett vävnadsprov ifrån livmoderhalsen där man letar efter cellförändringar som kan vara förstadium till livmoderhalscancer.

Självprovtagningen missar inga cellförändringar

Resultatet av de inledande studierna var positiva.

– Det var väldigt bra överensstämmelse av HPV-resultatet, mellan det prov som kvinnan tog och det som läkaren tog. Vi hittade faktiskt fler HPV-typer i det prov av vaginalt sekret som kvinnan tog själv, säger Inger Gustavsson.

Slutsatsen forskargruppen drog efter de initiala studierna var att självprovtagningen inte missar allvarliga cellförändringar och man fortsatte då att testa konceptet i större studier.

– Det som också var viktigt för oss att säkerställa var att resultaten var konsistenta över tid. Därför hade vi ett antal kvinnor som tog självprov varje dag under en månad, säger Inger Gustavsson.

Hälften av kvinnorna i den gruppen hade en hormonell variation på grund av menscykeln, vilket kan påverka det vaginala sekretet. Den andra hälften av gruppen var äldre kvinnor utan samma hormonella påverkan.

– Vi såg att resultaten var konsistenta och inte hade någon påverkan vare sig av menscykelns hormonella svängningar eller av att kvinnan var i eller hade passerat klimakteriet, berättar Ulf Gyllensten.

36 000 kvinnor i Uppsalastudie

Efter att forskargruppen dels säkerställt överensstämmelsen med assisterad provtagning och att man fick konsistenta resultat över tid gick man vidare till större studier. Man bjöd in 36 000 kvinnor att delta under de tre år studien rullade i Uppsala län. Syftet var att jämföra självprovtagningskonceptet med den rutin som fanns i länet; cellprovtagning med assisterad provtagning enligt screeningprogrammet. De kvinnor som använde självprovtagning och testade positivt för HPV upprepade självprovet efter drygt fyra månader och var de fortfarande HPV-positiva remitterades de till efterföljande undersökning hos läkare.

– Resultaten av studien visade att vi med HPVir hittade dubbelt så många kvinnor med allvarliga cellförändringar, berättar Inger Gustavsson.

Ulf Gyllensten leder den forskargrupp som tagit fram HPVir. Förutom att HPVir visat sig vara bättre på att upptäcka cellförändringar ser han också andra fördelar med självprovtagningen.

– I dag är det mer än 20 procent av kvinnorna som av olika anledningar inte deltar i cellprovtagningen. Våra studier visar att fler kvinnor skulle delta vid självprovtagning, och på så vis skulle vi få en bättre täckning, berättar han.

Innovationen i provtagningskortet

De hälsoekonomiska analyser man gjort av HPVir visar också att det är mycket billigare. Sjukvården skulle kunna spara upp till 50 procent av dagens kostnader för screeningen. Man sparar in på primärvårdens kostnader och dessutom transport- och personalkostnader. Det gör att det går att testa fler kvinnor.

– I det screeningprogram som finns i dag slutar man testa kvinnor efter att de fyllt 64 år. Det gör att man missar en stor grupp av äldre kvinnor som faktiskt har en ökad risk att drabbas av livmoderhalscancer, berättar Ulf Gyllensten.

Livmoderhalscancer är vanligast bland kvinnor i åldrarna 30-40 år och efter att man har fyllt 70 år.

Innovationen i HPVir ligger inte bara i att man tar provet själv utan också att man vid provtagningen använder ett speciellt provtagningskort för där kvinnan fäster sitt vaginalsekret. Provtagningskortet visar tydligt att sekretet har fastnat och prover är stabila i rumstemperatur under flera år. Prov på kortet är även smittsäkert, vilket betyder att de som hanterar kortet inte kan bli smittade av eventuella andra virus som skulle kunna finnas i provet.

– Det gör att provtagningskortet med fördel kan användas i länder där HIV-viruset är utbrett, säger Ulf Gyllensten.

Den enklare och billigare metoden gör också att utvecklingsländer lättare kan genomföra provtagningen.

Moraliskt ansvar som forskare

HPVir är numera ett registrerat varumärke. Nästa steg för forskargruppen är att HPVir ska bli CE-märkt. CE-märkningen står för hälsa, miljö och säkerhet och betyder att tillverkaren intygar att produkten uppfyller EU:s grundläggande hälso- miljö- och säkerhetskrav. Det här är en ny lag som trädde i kraft i maj 2021. För att en produkt ska kunna bli CE-märkt måste det stå ett företag bakom produkten. En ny värld för de flesta forskare. Inger Gustavsson och Ulf Gyllensten är dock överens om att det här är framtiden.

– Vi vill rädda fler liv och brinner verkligen för att HPVir ska användas, säger Ulf Gyllensten.

– CE-märkning är det enda sättet att nå ut, och det är vårt moraliska ansvar som forskare att få ut det här till allmänheten, säger Inger Gustavsson.